Living is easy, with eyes closed

Bryr mig inte om att ingen kommer att läsa, vill bara skriva av mig..
året var 2006, jag var 14år med allt vad det innebär. Jag var mycket med en kille vid namn Johan. En otroligt fin vän. Jag kunde prata med honom om allt. Dagen kom då Johan valde att avsluta sitt liv, helt utan förvarning. Han hoppade framför tåget. Samtalet jag fick den dagen kommer jag aldrig att glömma. "sluta skämta det är inte roligt" det var allt jag fick ur mig. Tillslut insåg jag att det faktiskt var sant, han fanns inte mer. Att förlora någon man älskar är svårt, att förlora en vän är dubbelt så svårt. Det finns inte på kartan, det ska inte få hända. idag har det gått över 5år och saknaden är fortfarande stor. Vilket leende han hade, han fick mig alltid att skratta. Tiden läker inga sår, men man lär sig att hantera att det inte går att göra ogjort. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva förlora en vän på det sättet. Ingen ska behöva uppleva det och någon som aldrig har varit med om det kan inte förstå hur ont det gör i hjärtat. Chansen för att uppleva en sån sak är liten som tur är.. trodde jag.
Den 23okt -11 hände det igen. Min bästa killkompis lilla syster, hon som alltid har varit som min syster och vän. Vi tyckte om varandra från första stund, vi var nästan samma ålder och trivdes bra med varandra. Hon såg upp till mig, jag har aldrig haft någon som gjort det. Vi hade ett speciellt band. Hon var otroligt vacker, vi skrattade alltid när vi var tillsammans. Innerstinne var hon inte så glad som hon var på ytan, samma sak gällde Johan. Båda två, otroligt glada människor, sånna människor som man tror att man ska få ha i sin närhet hela livet. Det gör mig fruktansvärt arg när man ska få reda på att ens vänner har dött igenom facebook! Jag fick panik, ringde min äldsta barndomsvän, som nu mera bor i malmö och bara skrek i telefonen. Hon förstod, och hade också fått reda på det. Jag visste inte hur jag skulle hantera situationen, i den stunden visste jag inte hur hon hade dött utan bara att hon var borta, eller knappt det ens.. Jag kunde inte hantera situationen, jag har gått igenom det en gång innan och vet hur fruktansvärt svårt det är att gå igenom. Första gången hamnade jag i djup drepprision och det tog mig flera år innan jag kom ur det. Min mor sa att det var tur att jag träffade min pojkvän några år senare, för han räddade livet på mig. När jag väl samlat mig åkte vi till minnestunden, ingen där visste heller vad som hade hänt. Jag trodde det var en bilolycka, vi skämtade alltid att hon skulle krocka för hon körde alldeles för sakta sa vi och skrattade. Nu skrattade ingen, det var helt tyst det som hördes var tårar som rann. Jag samlade mig mod och gick hem till familjen, den familjen har alltid varit som mitt andra hem och är alltid välkommen dit, men nu var jag mer välkommen än någonsin. Det jag fick se där går inte att beskriva med ord, att se en familj som man älskar som om den var ens egen, att se dom så där var fruktansvärt. Krossade. Jag fick även reda på att hon gått samma väg som Johan, hon valde att ta sitt liv med tåg. Jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera det, tänker på dom båda varje dag. Vilka fina människor dom var, varför ska det gå så fel? Dem lyckligaste människorna på jorden trodde jag. Hon hade en sjukdom och fick ingen hjälp, därför orkade hon inte med sig själv och hur hon levde. Men johan då? Jag är så himla förvirrad. Unga människor ska inte få dö. Jag skyller allt på samhället och ni som lever i det! Utsendefixeringen i detta land är utan gränser och har gjort folk illa förr, varje dag. Jag ser 7åriga tjejer sminka sig som horor med korta kjolar. När vi var 7år inte hade vi smink? Ungar blir bara kaxigare och kaxigare, när jag var liten kunde man inte vara tyken mot sina föräldrar. Den pressen på sig att vara snygg, smart och smal. Det är dom tre nyckelorden för vårat samhälle. Tror vi alla har varit i den situationen när man inte är nöjda med oss själva. Men varför måste man vara perfekt. Alla är bra! Jag vet inte vad jag ville få ut här, men jag ville bara skriva av mig ilska och sorg.

Jag älskar er, mina två fina änglar.

Nu ska jag ta och äta en sallad, sen blir det att städa lite hade jag tänkt mig. Till kvällen blir det som vanligt älskade paradie hotel, många tycker det är patetiskt och dylikt, men fan va bra tv! Alla sviker varandra hela tiden och det är helt galet, man kan inte sluta kolla när man väl börjat kolla. Sen ikväll är det robinson, jag gillar egentligen inte robinson, men en lärare som jag hade i gympa några gånger "HOST" är med, jag tittar för att jag vill se henne åka ut med huvudet före! hoppas det sker ikväll :D

jag vet ju, jag gör det. Så mycket att säga så lite tid.
men jag gör som jag brukar, bara le..

kram någon?

Hela dagen har jag suttit och gjort mina svenska grejer, jag känner mig faktiskt hyffsad klar, men det var inte det jag tänkte tala om, utan studenten, MIN studen. Åh herre det blir närmare och närmare för varje dag och jag är super taggad, hittade den här videon från student-08 när mina söta lärare gör ett lärarspex, ja faktiskt jag har många lärare jag kommer sakna och några jag är glad att slippa. Men titta hur söta är dom inte?
http://www.facebook.com/#!/video/video.php?v=31788781158 

Hela dagen har jag suttit och gjort mina svenska grejer, jag känner mig faktiskt hyffsad klar, men det var inte det jag tänkte tala om, utan studenten, MIN studen. Åh herre det blir närmare och närmare för varje dag och jag är super taggad, hittade den här videon från student-08 när mina söta lärare gör ett lärarspex, ja faktiskt jag har många lärare jag kommer sakna och några jag är glad att slippa. Men titta hur söta är dom inte?
http://www.facebook.com/#!/video/video.php?v=31788781158 

Första advent idag ju, hade jag helt glömt bort, åkte ner till stan med älsklingen, och förstod inte alls varför det var så mycket folk i stan, men sen så trillade poletten ner kan man säga. Ja i helgen har jag inte gjort mycket, varit en seg helg kan man säga. Jag sparar ju pengar, så inte en ända krogrunda i helgen. Tråkigt nog. Nu har söndagsångesten slagit till stort, lika tråkigt varje gång, jag fattar inte faktiskt, tråkigaste dagen på veckan, till och med måndagar är lite bättre, fast då är man ju tvugen att gå upp tidigt, inte jätte roligt kanske. Nu tittar jag på beck och bara drar mig. Imorgon ska jag stanna kvar i skolan hade jag tänkt, slutar egentligen tolv, men ska fota några fotouppgifter..

ah nä. over and out

Min ena katt Torett, nej inte toretts som sjukdomen!
men han har flyttat till ett nytt hem nu, men satan va fin han är!



Nämde jag att jag var fotograf på ett bröllop, 10-10-10?
kan inte visa alla bilderna tyvärr, men här är en.

Någon som aldrig uppleft alzheimer på nära håll förstår nog inte hur hemsk sjukdomen egentligen är. Jag såg en dokumentär häromdagen om alzheimers. En kille filmade sin egna pappa igenom hans sjukdom, man fick se honom bli värre och värre,  i början var det mest bara att han glömde bort vart han hade lagt sina saker, men sen glömde han bort hur man gick, hur man pratade , hur man åt. Och detta hände bara på ett år. En riktigt hemsk sjukdom, morfar var dålig länge i sin sjukdom, jag skrattade mest när han sa dumma grejer, men nu förstår jag, efter att ha sett dokumentären, att dom som är sjuka i alzheimers förstår att det är något fel, dom förstår själva att dom glömmer saker, och mår välldigt dåligt över det. Pappan i dokumentären hade en dag bara glömt bort sin frus namn, och han visste det. Han visste att han hade en fru, men vad var hennes namn? Han mådde skit dåligt och slog sig själv, och skrek att han var dum i huvudet. Folk med alzheimers har ofta depritioner. Jag tycker det är riktigt hemsk, nu förstår jag att jag visste, alla visste till och med morfar visste. Man kan tydligen dö i sjukdomen, det hade jag inte en aning om, jag trodde bara man blev lite "virrig" om man säger så. Men hjärnan kan glöma bort hur man ska syresätta kroppen och därför slutar hjärtat att slå, helt galet egentligen. Hjärnan som är ett så intellegent organ, men kan ändå slås ut totalt av sjukdomen. Jag fick reda på mycket i den där dokumentären som jag egentligen inte ville veta nu.

Morfar dog juni-10

jag saknar er, moffa och mommo
ta hand om Johan ♥

Tro det eller ej, men efter alla dessa år, så tycker jag fortfarande om dig. ♥


ps, i morgon är det exakt en månad till julafton, godjul va?

Är en av mina favoritserier, absolut, men har sett alla avsnitt, nu sitter jag och tittar och käkar en banan. JA idag kom verkligen snön på riktigt kändes det som, men alla som klagar kan ju försöka att sätta sig i min situation! Den här morgonen fick jag "PULSA" fram 1,5km med snön upp till knäna, så om ni klagar på att ni inte kommer ut, sluta klaga. Kommer jag ut kommer alla ut och det kan jag lova. Men i morgon blir det nog värre, min lärare sa till mig att om jag inte kommer ut i morgon gör inte det särskillt mycket eftersom jag inte har så mycket att göra ändå,  så det är rätt skönt.

Nu är det hit och dit med pengar, jag måste spara pengar känner jag, för jag har en del utgifter fram över;
~ studenmössan, 1200kr
~ Studenkläningar, dag/kväll, drar nog iväg på priset
~ nya skor behövs inför studenten
~ balklänning
~ balbiljetten, 600kr
~ studentresan, ca 6000kr med fickpengar inräknat
~ studentkryssning 1500kr (om jag hittar någon som vill med?!)
~ julklappar (alla vet ju hur dyrt det alltid blir)
~ nyår?
~ körkortet

ja det är bara en del, har en hel del till. Och så undrar folk varför jag inte kan hänga med och festa?, jag vill verkligen ut och festa och roa mig, jag behöver det. Jag behöver åka bort nu. Men jag kan inte, jag måste spara pengar för att överleva.

Jag orkar inte oroa mig, ska jag bara ta det som det kommer, eller kommer det bli skit då?