Eeya

Bryr mig inte om att ingen kommer att läsa, vill bara skriva av mig..
året var 2006, jag var 14år med allt vad det innebär. Jag var mycket med en kille vid namn Johan. En otroligt fin vän. Jag kunde prata med honom om allt. Dagen kom då Johan valde att avsluta sitt liv, helt utan förvarning. Han hoppade framför tåget. Samtalet jag fick den dagen kommer jag aldrig att glömma. "sluta skämta det är inte roligt" det var allt jag fick ur mig. Tillslut insåg jag att det faktiskt var sant, han fanns inte mer. Att förlora någon man älskar är svårt, att förlora en vän är dubbelt så svårt. Det finns inte på kartan, det ska inte få hända. idag har det gått över 5år och saknaden är fortfarande stor. Vilket leende han hade, han fick mig alltid att skratta. Tiden läker inga sår, men man lär sig att hantera att det inte går att göra ogjort. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva förlora en vän på det sättet. Ingen ska behöva uppleva det och någon som aldrig har varit med om det kan inte förstå hur ont det gör i hjärtat. Chansen för att uppleva en sån sak är liten som tur är.. trodde jag.
Den 23okt -11 hände det igen. Min bästa killkompis lilla syster, hon som alltid har varit som min syster och vän. Vi tyckte om varandra från första stund, vi var nästan samma ålder och trivdes bra med varandra. Hon såg upp till mig, jag har aldrig haft någon som gjort det. Vi hade ett speciellt band. Hon var otroligt vacker, vi skrattade alltid när vi var tillsammans. Innerstinne var hon inte så glad som hon var på ytan, samma sak gällde Johan. Båda två, otroligt glada människor, sånna människor som man tror att man ska få ha i sin närhet hela livet. Det gör mig fruktansvärt arg när man ska få reda på att ens vänner har dött igenom facebook! Jag fick panik, ringde min äldsta barndomsvän, som nu mera bor i malmö och bara skrek i telefonen. Hon förstod, och hade också fått reda på det. Jag visste inte hur jag skulle hantera situationen, i den stunden visste jag inte hur hon hade dött utan bara att hon var borta, eller knappt det ens.. Jag kunde inte hantera situationen, jag har gått igenom det en gång innan och vet hur fruktansvärt svårt det är att gå igenom. Första gången hamnade jag i djup drepprision och det tog mig flera år innan jag kom ur det. Min mor sa att det var tur att jag träffade min pojkvän några år senare, för han räddade livet på mig. När jag väl samlat mig åkte vi till minnestunden, ingen där visste heller vad som hade hänt. Jag trodde det var en bilolycka, vi skämtade alltid att hon skulle krocka för hon körde alldeles för sakta sa vi och skrattade. Nu skrattade ingen, det var helt tyst det som hördes var tårar som rann. Jag samlade mig mod och gick hem till familjen, den familjen har alltid varit som mitt andra hem och är alltid välkommen dit, men nu var jag mer välkommen än någonsin. Det jag fick se där går inte att beskriva med ord, att se en familj som man älskar som om den var ens egen, att se dom så där var fruktansvärt. Krossade. Jag fick även reda på att hon gått samma väg som Johan, hon valde att ta sitt liv med tåg. Jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera det, tänker på dom båda varje dag. Vilka fina människor dom var, varför ska det gå så fel? Dem lyckligaste människorna på jorden trodde jag. Hon hade en sjukdom och fick ingen hjälp, därför orkade hon inte med sig själv och hur hon levde. Men johan då? Jag är så himla förvirrad. Unga människor ska inte få dö. Jag skyller allt på samhället och ni som lever i det! Utsendefixeringen i detta land är utan gränser och har gjort folk illa förr, varje dag. Jag ser 7åriga tjejer sminka sig som horor med korta kjolar. När vi var 7år inte hade vi smink? Ungar blir bara kaxigare och kaxigare, när jag var liten kunde man inte vara tyken mot sina föräldrar. Den pressen på sig att vara snygg, smart och smal. Det är dom tre nyckelorden för vårat samhälle. Tror vi alla har varit i den situationen när man inte är nöjda med oss själva. Men varför måste man vara perfekt. Alla är bra! Jag vet inte vad jag ville få ut här, men jag ville bara skriva av mig ilska och sorg.

Jag älskar er, mina två fina änglar.